Jag tror att busschauffören som körde mig hem igår från stallet kände av mitt missöde med min punkterade cykel. Han lät mig hoppa på bussen for free, med motiveringen -För att du var så duktig att visa att du skulle med den här bussen. Tackar som tusan! Jag blev glad som ett barn och glädjen var total…(nästan i alla fall)

Det var mysigt med hästhäng, jag var ensam i stallet och jag hade hela ridhuset som min lekplats. Nu är jag helad för ett tag, mina tre lediga dagar har fyllt min kvot på djur och natur-fronten. Det känns från topp till tå…

Igår när jag hade lite kontors-tid här hemma med räkningar och andra ”viktiga” papper hittade jag ett dokument jag helt hade glömt bort. Något spännande, nervkittlande och på samma gång läskigt, något jag ofta drömmer om och något riktigt utmanande. Nu är det ännu mer spännande kan jag tala om, och om det nu är meningen så får ni till tids nog veta.

Ha en kanonkul tisdag gott folk

Nu ska jag berätta för er vad som just hände mig.. Jag hade dragit på mig mina ridbyxor och mina ridstövlar, tagit fram cykeln från källarn och sagt adjö till Joanna som sov hos mig inatt. Humöret var på topp och vilken härlig dag jag hade framför mig. Kanon att det går att cykla tänkte jag, nu när snön är borta!
Halvvägs till stallet upptäcker jag att cykeln blivit drabbad av punka på bakdäcket, det var bara att snällt hoppa av och leda hem fanstyget igen. Det fanns liksom inte utrymme för ett ilskeutbrott, jag har liksom blockerat det stadiet för att skydda mig själv … Jobbigt att låta en cykel få förstöra min dag. -Jahapp, en extra promenad fick jag helt gratis, tänkte jag…

Nu sitter jag med en svinstor kaffe bredvid mig på en parkbänk, njuter av solen och väntar på den svindyra bussen som på 8 minuter ska ta mig till min destination till priset av 40:- spänn. Alltså kommer det här missödet kosta mig 80 riksdaler plus ännu mer för reparation av cykeldäcket… Jag andas djupa långa andetag samtidigt som jag försöker håller mig lugn, sansad och harmonisk med hjälp mitt kaffe (och solen som nu gått i moln)

Surt sa räven!

I eftermiddag har jag ett PT-pass med Karin, sist tog det ungefär fem dagar innan träningsvärken gick ur kroppen så nu ska jag ska njuta dom sista timmarna innan det är dags för kroppen att ta emot mer smärta (och mer muskler….)

Det känns som jag går på nikotin eller någon annan slags drog. Jag tror aldrig min energinivå varit såhär hög någonsin förr. Jag vaknade innan sju (trots att jag är ledig) och har enda sen dess känt mig dopad. Inte för att skryta men tänk att få känna såhär varje dag, vilket jäkla härligt liv jag skulle ha (fast det har jag redan, men ja ni fattar). Jag har tvättat tre maskiner samtidigt som jag städat lägenheten, hängt nere på stan, uträttat lite ärenden och haft kaffepremiär med Agnes nere vid ån. Någon målarfärg hittade jag inte till skänken så istället drog jag på mig mina finaste löpartights, en varm fleecetröja och sprang en uppfriskande runda runt Fyrisån. Slog plankan-rekord hemma på vardagsrumsgolvet, fortfarande dopad..

Jag utnyttjar mina superkrafter till det sista och städar undan den sista innan mina kvällsgäster anländer! Universum, jag önskar mig fler såna här dagar. Om du ger mig det lovar jag att ge tillbaks

Sol ute, sol inne, sol i sinne

Igår tog jag och mamma en varsin häst och hoppade upp i sadeln för en uteritt tillsammans. Jag trodde först det var ett skämt när mamma visade mig vilken häst jag skulle ha… Att jag skulle rida på den pyttelilla islandshästen, skulle han verkligen orka bära mig? Tänk om jag når ner till marken med fötterna? Jag är numera van vid att rida på stor häst men jag vande mig ganska snabbt när jag väl kommit upp på hästryggen. Vad härligt det var att tölta (jag hade nästan glömt bort hur fint det kändes) och ännu härligare var det att känna dom små benen galoppera på full växel. Vi lyckades rida vilse så det stod härliga till, skogarna var sig inte lika den gamla goda tiden men vi släppte hästarna på fri tygel så efter många tveksamheter var vi på rätt spår och dom förde oss hem i trygga händer. Islandshästar är riktiga ur-djur. Trygga, stabila och att lita på!

Jag hämtade på samma sväng med mammas hjälp upp tur upp en stor och gedigen skänk, tung som bly och otymplig att bära men väldigt charmig. Jag förälskade mig i den från en annons på internet och kände inga tveksamheter, mitt hjärta slog dubbla slag…Den skulle jag ha, och nu står den i mitt vardagsrum.. Dock behöver den målas på ordentligt då den är gammal och sliten, det får bli mitt projekt för dagen. Att tilläga så är nyckeln till en av lådorna spårlöst försvunnen och lådan därav helt omöjlig att få upp. Tidigare ägare (och ägaren innan dess) har slitit sig hårlösa över mysteriet för handtaget är borta och hoppet verkade uppgivet. Det kan ju vara så att jag nu sitter på världens förmögenhet i den där lådan utan att jag vet om det. Det kan finnas både skatter, lik och andra familje- hemligheter i lådan. Som sagt- allt med en historia gör det hela lite mer spännande och lämnar lite mer åt fantasin. Skänken lämnar inte mig nu, den får gå i arv, så är det bara!

Puss och kram på er!

Nu inväntar jag bara nästa sällskap

Hej mina nära och kära, alla glada och alla bittra.. (och alla andra däremellan)
För en gångs skull har jag kvalitetstid med mig själv i soffan, under en varm filt, en kopp (som jag druckit upp) rykande te och fårskinnstofflor på tassarna. Jag konstaterade senast igår att jag knappt sitter i soffan mer än när jag mellanlandar och då är det inte längre än kanske 20 minuter i sträck… Har man en soffa så ska man också sitta i den ”bara för att”. Känns så himla rätt efter en dag med många aktiva timmar, från öppning till stängning på jobbet, efter det finns det inte utrymme för något annat. Däremot finns det utrymme för lite vårkänslor. Jag blev uppriktigt glad när jag hörde hur det regnade hela natten,  det betyder ju att snön försvinner från marken snabbare = vår!
Inte för att jag hade någon chans att vara ute i det fria för ta del av det, men så länge man har Facebook så klarar man sig långt på allas hetsiga statusuppdateringar om vår och solsken, så jag tog tillfället i akt och snyltade på mina 446 Facebookvänner.

I gårkväll fick jag en middagskompis i form av Eric. Den här gången var det min tur att laga maten och han fick titta på och dricka vin (som annars brukar vara min roll) det kändes fint att få vara Kökschef för en gång skull. Jag komponerade ihop en egen rätt som slog det mesta jag testlagat på väldigt länge. Jag körde lite på ”man tar vad man har”-konceptet. Temat blev- Vilt! Viltskav, linser, krossade tomater, lök och trattkantareller (minns ni dom jag plockade i höstas?!) Till det mathavre och gröna bönor. Gissa om jag har jobbets lyxigaste och smaskigaste matlådor ett tag framöver? Tror jag ska tillverka en egen kokbok.. Vem vill bli min förläggare?

Imorgon är sista dagen innan jag har en välförtjänt helg att se fram emot. Jag ska få fylla min kvot av djursällskap som för tillfället ekar alldeles för tomt. Har tagit på mig rollen som hundvakt imorgon åt en av mina grannkompisars byracka (ni vet den där svarta lilla odågan som jag bara älskar?!) Jag nöjer mig inte där, på lördag ska jag och mamma få lite kvalitetstid tillsammans uppe på två hästryggar. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt.. det har utlovats vårvärme i helgen så då är det äntligen min tur att få statusuppdatera om vädret. Har kommit på hur sjukt mycket mitt välmående är beroende av luft, natur (alltså riktig natur, skog, hav, strand, öppna fält) och djur. Jag känner det i hela kroppen när det har gått för långt tid.. Blir ni förvånade om jag säger att det har gått för långt tid?

Ge mig en exotisk bondgård med tillhörande skogstomt och en segelbåt med tillhörande havstomt och jag är din för evigt! Med Vänlig Hälsning Lina Nilsson. Svar skickas till: liinaa__@hotmail.com

Hej och godmorgon världen!
Jag vet att ni sitter och vrider och vänder på er och otåligt väntar på ett nytt blogg-inlägg. Vad gör hon? Varför skriver hon inte? Har hon gått under jorden? Ja så kändes det i alla fall i söndags efter lördagens festligheter. Jag kan dock säga att det var värt det flera gånger om. Helene hade ordnat en helt fantastisk 30-årsfest med allt som hör till och jag träffade några fantastiska (och saknade) vänner från förr som värmer mig minst lika varmt om hjärtat då som nu. Om jag också får vara lika vacker och sprudlande som Helene när jag fyller 30 så kommer ingen 30-årskris i världen existera för mig, jag hoppas på det bästa. Det blev mycket lekar, tävlingar och framåt småtimmarna även en hel del dans och påhitt. Tungt var det att bli människa igen på söndagen och ännu tyngre att jobba, men jag gaskade upp mig bäst jag kunde och gjorde mitt bästa. Kvällen bjöd på kompis-häng i mina grann-hoods och jag bestämde mig för att sova kvar på soffan. Finns det något bättre än att vakna upp i goda vänners sällskap? Frukost på sängen samt kaffe på balkongen medan vi sög in varje solstråle gårdagen hade att bjuda på. Vi fantiserade om våren och sommaren och gissa vad som besökte min kropp om inte lite vårkänslor? På hemvägen köpte jag med mig tulpaner och en krukväxt för att skynda på våren lite..

På eftermiddagen var det dags att träffa min efterlängtade PT-Karin, vi pratade, tränade och pratade. Hon förstår mig och hon är grym.

Jag har nämligen på fyllan och villan bestämt med en kompis att vi ska springa 2 mil tillsammans i Stockholm den 17 mars…Det är tydligen då jag kläcker mina bästa idéer. Jag borde verkligen dricka oftare och mer…

Hehehe fortsättning följer. KRAM PÅ ER!

Idag har min dag sett ut såhär, vakna, gå till jobbet, laga en alldeles för sen middag och småningom gå och sova för att sedan vakna alldeles för tidigt för att gå till jobbet igen. Jag kallar det här för en mellanlandning. Lite jobbigt är det om jag får lov att beklaga mig, hinner liksom inte koppla av förrän det är dags att koppla på. Fast å andra sidan ska jag inte klaga, jag konstaterade precis innan det var dags att gå hem ikväll att jag var himla glad över att få jobba med så fina själar. Det braiga väger över med hästlängder. (Jag bara kände för att klaga lite för ovanlighetens skull)

Imorgon är jag bjuden på en 30-årsfest som jag tror kommer att bli alla tiders. Min fina vän och självfrände Helene har gått och blivit gammal (fast hon ser fortfarande ut som 23) och det är dags att fira så det står härliga till. Ska bli riktigt roligt att få återförenas med många av mina gamla arbetskamrater från förr, varje gång jag träffar på någon av dom inser jag hur mycket jag saknar dom.

Jaha, om 12 timmar har jag redan varit på jobbet i två timmar och om 13 timmar är det dags för mig att gå på lunch-rast… Det här betyder att jag måste gå och lägga mig så snart det går. Kram på er, hoppas ni har det lite glamourösare än vad jag har det ikväll..